Lieng, Gerner och Nyström om högskolepedagogik

5422906351_74cd8bb641_z

Foto: Simon Ingram, flickr

Kristoffer Lieng har en bakgrund som radiojournalist och Svenska institutets lektor i Moskva. Numera är han verksam vid Malmö högskola och Lunds universitet.  Här samtalar han om högskolepedagogik med två erfarna universitetslärare, professor emeritus Kristian Gerner och före detta studierektorn Kerstin Nyström, båda aktiva Östeuropaforskare sedan flera decennier.

Kristoffers pod är gjord som en del av examinationsuppgiften i kursen Akademiskt lärarskap, 5hp.

Play

Hur gör man olika saker med sina kurs-timmar som universitets-lärare?

Gaudi-utemuseum, av Pernilla Severson cc attr
Gaudi-utemuseum, av Pernilla Severson cc attr

En väldigt viktig verklighet för oss som universitetslärare är att det finns begränsade resurser till undervisningen. Ofta får vi en tim-pott som ska räcka till ett visst antal studenter och veckor för att det i kursplanen görs på ett sätt som är stimulerande för oss och för studenterna.

Låt oss säga att jag får 100 timmar till 50 studenter på en 7,5 hp-kurs under 5 veckor. Då kanske jag börjar med att tänka på examinationen. Står det i kursplanen att examination sker i form en enskild skriftlig uppgift är det lätt att ta sig för pannan och tänka ”hur sjutton ska det gå?”. Säg att studenterna skriver 3 sidor var i 1 hemtentamen, och det får ta max 1 timme för både läsning och bedömning av varje – då är vi uppe i 50 timmar bara till examinationen. Kvar till 5 veckors undervisning har du då 50 timmar, vilket är 10 timmar per vecka. Det blir med faktor 3 på 1 timmes föreläsning bara drygt 3 timmars föreläsning per vecka (!).

På ett vis går det att se studentaktiva arbetsformer som ett sätt att skapa andra förutsättningar för både lärare och studenter. Sedan önskar jag att det fanns hur mycket som helst tid och resurser till högre utbildning för att det är så jäkla viktigt, och det är en fråga som drivs på många håll. Heja på!

Låt oss säga att vi istället låter studenterna bedöma varandras texter, utifrån fastställda bedömningskriterier, där de lämnar in en halv sida med argument för varför de anser att bedömningskriterier är mötta eller inte, och vi kollar av i texten. Då kanske det går att halvera tiden vi lägger på examinationen, alltså vi får 75 timmar kvar till undervisning. Och vi föreställer oss att vi istället för att  lägga tiden på enbart föreläsningar (som kan ta upp till 3 gånger så lång tid som man får betalt för att göra dem) så låter vi studenterna läsa texterna och göra miniföreläsningar för varandra. Vi har också några uppgifter under kursen som går ut på att formulera frågor, undersöka dem, pröva dem od. Och hela tiden i de här momenten övar studenterna i att bedöma varandras arbete. Då räcker tiden till mer. Studenterna får bearbeta materialet på fler sätt, fördjupar sitt lärande, får mer perspektiv osv. Vi som lärare lägger istället vår tid på att skapa de här möjligheterna och leda de processerna.

Är du nyfiken om du/ni skulle kunna arbeta med studentaktiva arbetsformer – av vilka skäl som helst – går det att få en workshop till sin institution. Bara klicka här så kommer vi 🙂

Du kan också gå en kurs i Bedömning under hösten, där du kan lära dig mer om olika sätt att arbeta med bedömning och examinationer.

Samtal om studentaktivt lärande 131128

Den 28/11 var det meningen att workshops skulle ges om studentaktiva arbetsformer. Men för alla högskolegemensamma insatser (kurser, seminarier, konferenser) verkar det som att medarbetare behöver fokusera på de mer omedelbart verksamhetsnära aktiviteterna ute på institutionerna och i arbetslagen. För den här workshop-insatsen innebar det att vi blev för få för att kunna göra en meningsfull insats tillsammans (fem är gränsen). För att ta tillvara på planeringsarbete som gjorts av oss på AKL och de insatser som BIT planerade göras på workshopen, kommer här utdrag ur det samtal vi hade om studentaktiva arbetsformer.

Vid mötet fokuserade vi på två delar som är högaktuella för oss. Den ena delen gäller lokaler, där AKL kommer att flytta upp till biblioteket och där vi behöver lära känna varandras verksamheter för att skapa det gemensamma. Den andra delen av mötet gällde studentaktiva arbetsformer mer specifikt, där vi ville börja ett samtal kring vad det är, hur det görs, vem som gör det, varför det görs och hur det går att skapa arenor för och kring.

När det gäller lokaler försökte vi att att tänka integration med fokus på studentaktiva arbetsformer. Det var ganska svårt. Vi hamnade gärna i erfarenheter sedan innan (vad är det vi egentligen kan påverka?) och kopplade på rätt mycket processer och strukturer för gemensam planering och innehållsmässig samstämmig inriktning. Här är ett värdefullt bidrag de återkommande konceptens betydelse. Men trots allt landade vi ändå i att det för att jobba med studentaktiva arbetsformer behövs lokaler i form av prova på-platser, särskilt då i kombinationen storsamling-salar och grupparbetsplatser. Vi pratade också en hel del om aktiviteter som skapar gemensam identitet i lokalerna för oss.

Vi började mötesdelen om studentaktiva arbetsformer med en brainstorming-process, att bara lista allt vi kom att tänka på. Det landade i väldigt många studentaktiva arbetsformer som konkreta exempel: knytkonferens, associationsövning, casemetodik, peer learning, peer assessment, peer educators, minikonferens, ateljésamtal, miniföreläsning, studenter som planerar lektion, att använda nya medier, spanarverkstad, brainstorming, grupparbete, poster, alumni, mentorskap, öppet samtal, knyta studier till yrkesliv, göra tidskrift, kritiska vänner, handledning, kritisk reflektion, storytelling, dilemma, film både göra och titta, labbar, sökverkstad, forumspel, teatersport, portfolio, debatt, paneldebatt, forskare som student.

Men vad betyder allt det här? Är studentaktiva arbetsformer process eller form? Kanske är det ett begrepp som man kan använda på olika sätt. Det är en avgörande form för vissa. Men i en föreläsning så kanske inte huvudingrediensen är det studentaktiva.

Vi gick över till Strategi2020. Frågan kom upp: vad är det man vill ska hända med de studentaktiva arbetsformerna? Svaren som kom var att det ska bli en outcome, att studenterna lär sig bättre, genom att få många möjligheter att omvandla det presenterade till kunskap, att aktivt få införliva det i tankestruktur, att vara med i djupinriktat lärande utifrån förförståelse. Allt detta ska leda till förändring, att skapa och omskapa mellan gammalt och nytt. Det nämndes saker som att “Du minns mycket mer om du är aktiv” och “För att förklara något, så måste man förstå”.

Det studentaktiva – lärande, arbetsformer, processer eller vad man nu vill kalla det – handlar om att visa att och jobba efter att problematiserandet är centralt. Det handlar om att skapa bättre kvalitet på utbildning.

I vårt samtal rörde vi vid många spänningar. En sak gällde att “Ibland verkar det som en kamp mellan student och lärare”, att det är någon som måste vinna, där läraren “förlorar” genom att arbeta med studentaktiva arbetsformer. Men frågan är vad en lärare förlorar på att studenterna lär sig bättre och tillägnar sig ett kritiskt förhållningssätt.

Vi fångade upp begreppet “gränsöverskridande kompetens” som också finns i Strategi 2020, som en viktig del av studentaktiva perspektivet, i och med att det involverar att studenten tillägnar sig och utövar en handlingskraft i sitt lärande. Det som är centralt är att studenten måste visa på att man har förstått och omsätta i handling.

Vad innebär det här för oss då, på AKL och i pedagogiska teamet på BIT? Vi kom in på att vi bör fundera på lärarnas förförståelse av processen, att vi måste möta människan där människan är. Kanske är det så att det behövs minst lika mycket gränsöverskridande kompetens som lärare, inte bara studenter?

Vi som deltog i samtalet kom in på våra egna erfarenheter. Jessica har hört pratet om studentaktivt lärande från det hon blev färdig lärare, men ändå verkar det inte ha hänt något på 20 år sedan hon gick ut. Vad är det som gör det? Konservatism, om du vill ha ett enkelt svar, säger Aage. Kicki menar att det kanske bekvämare att köra på. Pär tror att man har en bild av vad utbildning är, att man anstränger sig kanske för att inte ha den bilden, men så fort man blir trött och mycket att göra, så blir det som rännorna i bowlingbanan. Ib (som imiterar en trött student, som säger arrgh) säger att det studentaktiva innebär att studenten tvingas till någonting och det pallar man inte alltid. Och vi är likadana som medarbetare, att vi kritiserar den passiva presentations-formen, samtidigt är det likadant på alla pedagogiska konferenser: någon presenterar och andra lyssnar.

Om då studenterna nästan blir sura över studentaktiva arbetsformer, är det värt att ta den smällen? Svaret mellan oss blir, jo… men det är en ansträngning. Intressant nog tycker vi alla att ansträngningen alltid visar sig varit lönt att göra. Kicki har under hösten aktiverat sig själv med att föra loggbok efter sina undervisningstillfällen. Hon har velat öka sitt reflekterande förhållningssätt och på så vis synliggöra sin egen utveckling, men också studenternas ”aktivitet”.

Aage använder medier jättemycket, där studenter får försvara olika ståndpunkter. Helen berättar om ett moment med studenter där man istället för att berätta vad som kännetecknar en vetenskaplig artikel, “så ber vi dem att titta på ett tema, nätmobbing, och titta i olika artiklar för att närma sig vad som är en vetenskaplig artikel”.

Något som får oss att darra till har med att göra med det som både Aage och Helen, lyfter och också orsaken till att vi sitter och samtalar bara vi: dilemmat att nå ut, vem vill lyssna på detta? Vi är rörande överens om att det är ett problem att vi inte är en del av kollegornas vardag. Vi måste nå ut till flera! Pär berättar om ett studiebesök till James Madison University, och deras Centre for Faculty Innovation, som arbetar efter devisen “faculty empowering faculty”, där fakultetsmedlemmar har en arbetsplats i deras lokaler och arbeta med att skapa professionell utveckling av den akademiska kulturen.

Genomgående i samtalet är vi inne på resurser och vad man kan förvänta sig att vi i våra olika roller på högskolan kan göra. 

Hur samtalar ni och vad tycker du?

Studentaktiva arbetsformer på MAHs pedagogiska introduktionsdag

Som nyanställd på Malmö högskola kan du delta i de introduktionsdagar som erbjuds. Det här året ingår även en pedagogisk introduktionsdag, som äger rum i Centrum för Akademiskt lärarskap regi idag den 11/11 2013 (scrolla ner till dag 5).

Jag, Pernilla Severson, berättade då kort om studentaktiva arbetsformer på det här sättet, extremt kort och pitch-artat.

Studentaktiva arbetsformer betyder att man i utbildning fokusera på studenternas lärande och att man som lärare inrikta sig på att aktivera studenterna på olika sätt.

Det kan innebära allt från att låta studenterna besvara frågor under en föreläsning till att lösa case/eller problem i grupp till att leda hela lärprocessen genom att till exempel lägga upp en kurs, genomföra den och sedan också bedöma varandra.

Studentaktiva arbetsformer är viktigt eftersom de ger bättre lärande för studenten. Istället för ytinlärning blir det djupinlärning och istället för att glömma mycket så kommer man ihåg mer.

Mer passiva lärsituationer, som till exempel den klassiska föreläsningen, visar att när studentens huvudsakliga roll är att lyssna, tränar sig i att just lyssna och även att imitera, snarare än att skapa samband, förståelse och kritiskt tänkande.

Vi på AKL arbetar för att stötta och stärka högskolelärares vardag att få ut mer av sin insats, genom just att erbjuda möjligheter att navigera, testa och använda mer studentaktiva arbetsformer.

Spanarverkstad som en del av den vetenskapliga strimman?

Looking through binocularsFoto: flickr, Kristina Alexandersson

Ni som deltog i den högskolepedagogiska konferensen 10-11 oktober i AKL:s regi kunde i en parallellsession lyssna till Barbro Bruce och Lotta Andersson berätta om sitt pedagogiska utvecklingsprojekt ”Från erfarenhetsbaserad praxis till vetenskapligt tänkande- att generera och granska kunskap”.

Projektet som ägt rum inom ramen för de specialpedagogiska utbildningarna syftar till att: a) ta till vara på, förvalta och förädla studenternas erfarenheter och förväntan, b) samverka med fältet och olika professioner, c) stimulera vetenskapligt tänkande.

Som kontaktbibliotekarier mot den specialpedagogiska utbildningen har vi haft förmånen att vara med i detta projekt och haft ett nära samarbete med lärarna kring hur man på olika sätt kan stimulera ett vetenskapligt förhållningssätt.

Vad har vi bibliotekarier kunnat bidra med då?

Förutom att ha bidragit till diskussioner om hur vi kan utveckla studenternas förmåga att söka och värdera information har vi även lanserat metoden Spanarverkstad, som är en strukturerad form för läsning och diskussion av texter. Metoden hittar ni här på bibliotekets webbsida. Mer om hur vi tänker kring undervisning för att utveckla studenters informationskompetens och vetenskapliga tänkande finns beskrivet på bibliotekets blogg ”I huvudet på bibliotekarien”.

Spanarverkstad finns nu med som en del av den vetenskapliga strimman på specialpedagogutbildningarna. Metoden återkommer flera gånger under studenternas utbildning. Progressionen ligger i att kraven skärps gällande valet av texter och vetenskaplig förankring.  Utvecklingen i valet av texter kan handla om en basgrupp som första terminen väljer en debattartikel från en facklig tidskrift för att sen i tredje terminen välja en internationell vetenskaplig artikel. Studenterna tränar sin förmåga att söka, värdera och använda olika typer av texter. Genremedvetenhet och källkritik utvecklas.

Varför Spanarverkstad?

Spanarverkstad kan vara en metod för att på ett enkelt och strukturerat sätt diskutera, reflektera och problematisera ett ämne/en text. Det är en form som stödjer det studentaktiva och kollaborativa lärandet på olika sätt. Studenterna tar ansvar för att välja artikel och utse roller i gruppen. Att de själva får välja artiklar kan leda till ökad motivation och intresse för ämnet. De diskuterar och lär sig tillsammans samt drar nytta av varandras kunskaper och tidigare erfarenheter.

Många studenter vittnar också om att formen skapat en trygghet i basgrupperna. Anledningen till detta är såklart delvis att Spanarverkstad blivit en återkommande metod, men även den strukturerade gången som gör att alla kommer till tals och att fokus läggs på att lyssna och utbyta erfarenheter.  Några studentröster från de Spanarverkstäder vi varit med på uttrycker ” man får ut mer av diskussionen på grund av en bra struktur” och ”man läser bättre” när man läser en artikel till en Spanarverkstad.  En grupp ansåg att ”formen gynnar lyhördhet, man lyssnar bättre” och att Spanarverkstad har lett till ”trygghet i formen som skapat en trygghet i gruppen”.

Skulle du vilja testa Spanarverkstad som metod?

Kontakta gärna oss om du vill prata vidare eller testa metoden i ditt arbetslag eller med din studentgrupp!

Helen Rasmussen & Jessica Zaar