Student på vift i USA för att lära sig om ALC

Text & foto: Pontus Källström

I början av augusti åkte jag och lärandemiljögruppen till Minneapolis. Vi skulle besöka University of Minnesota för att delta i en internationell konferens om active learning classroom. Det kändes stort att som student få representera en högskola ute i vida världen. Under en veckas tid skulle ALC stötas och blötas genom olika seminarier och workshop. Dessutom skulle jag hålla i ett eget paper session tillsammans med lärandemiljögruppen vilket var nervöst. Många tankar gick i huvudet “Hur ska det gå med engelskan?” “ Kommer jag kunna hänga med i diskussionerna?” och “Hur viktig kommer min röst vara?”. Dessvärre insåg jag snart att antalet studentrepresentanter på konferensen var lätträknade. Bland lärare, chefer och administrativ personal var det endast jag som var student. På Malmö högskola ses studenter som en viktig aktör i projekt och processer där ämnen som lärandemiljö och pedagogik står på agendan. Men på denna internationella konferens fick jag alltså stoltsera som enda student.

Active learning classroom syftar till att skapa aktiva studenter som får redskap och självförtroende att utveckla sitt, men även lärares, tänkande. I ALC står studentens lärande, och inte lärarens kunskap, i fokus. Därför kändes det ironiskt att inga studenter fanns representerade på konferensen. Det är ju faktiskt dem som ska arbeta i dessa miljöer.

Det blev också tydligt för mig att det formella studentinflytandet var ganska svagt på universitet i Minneapolis. Tydligen använde universitet endast studentenkäter för att se vad deras studenter tyckte om salarna, men någon studentrepresentant fanns ej med i planeringen av ALC salarna. Någon lärandemiljögrupp liknande den jag sitter i på MAH, fanns inte heller.

Därför känns det häftigt att Malmö högskola är så progressiv. I vår workshop som hette Learning space design as a participatory process pekade jag just på vikten av att involvera studenter redan från början i en process så att den lärandemiljön som byggs faktiskt motsvarar studenters förväntan. På så sätt skapar vi en trivsam och inspirerande miljö där studenter och lärare känner sig delaktiga i att ha bidragit till en förändring. Förhoppningsvis är det resultatet vi kommer att se när lärandemiljöerna på Gäddan äntligen står färdiga att användas.

Efter workshopen var det också många från de andra lärosätena som kom fram till mig och sade att de uppskattade att en student varit på plats. Så från att ha känt mig ganska liten i sammanhanget fick jag en känsla av att min röst är viktigt.

Students as partners – Rikard Stjernquist

I maj reser fem personer från Malmö högskola till Hamilton i Kanada för att delta i en fyra dagars konferens/workshop om “Students as Partners”. De åker dit för att hitta vägar till en högskola där samarbetet mellan lärare, studenter och representanter från tredje part går bortom ett samarbete som bygger på bevarande av traditionella roller som kanske lätt resulterar i ett vi och dom. Som namnet på konferensen antyder, “Students as Partners”, handlar det snarare om att hitta sätt att organisera och genomföra högskoleutbildning som bygger på ömsesidigt ansvarstagande för både planering och genomförande och utvärdering.
Under konferensen bygger vi fem medlemmar ett vi som enas om möjliga strategier för fortsatt arbete på hemmaplan. Resan möjliggjordes i samarbete mellan Fakulteterna Lärande & samhälle och Kultur & samhälle, samt Centrum för Akademiskt lärarskap (AKL) och Avdelningen för Innovation och utveckling. Nedan följer våra olika perspektiv och tankar ifrån dessa dagar.

Jens Sjölander, projektkoordinator och innovationsrådgivare.
Lika eller olika barn leka bäst? Fick du som barn vara med i laget, eller valdes du bort och reducerades till en åskådare? Var du “inne” eller “ute”? Förhållandet mellan kollektiv och individ, tillhörighet och uteslutning är förhållanden som framträder i våra politiska ideologier och samhällssyn, barnens lekar på skolgården såväl som på utbildningens och forskningens syfte och rollfördelning. Om vi betraktar forskning och utbildning synliggörs motsättningar mellan traditionella synsätt byggt på separation, mellan de som vet och de som inte vet, och en syn på kunskapsutveckling som bygger på en mer inkluderande och demokratisk grund. Där studenter ses som likar och partners som bjuds in till ett aktivt deltagande inom utbildning och forskning. Om vi vidgar perspektivet på utbildningens och forskningens roll i samhället, medför även det att kunskapens tempel öppnas upp för ett aktivt deltagande även från företag och organisationer, från såväl privat som ideell sektor. Betraktelsesättet implicerar även en uppluckring mellan kärnverksamhet och stödverksamhet, där alla ses som medmänniskor, medborgare och kollegor i ett kollegialt kunskapsbyggande vars syfte kan vara bara ett: Att skapa en hållbar och rättvis värld för alla.
Min förhoppning är att denna resa i Kanada, blir till en del av Malmö högskolas resa mot ett lärosäte som verkar enligt en utmaningsbaserad logik, där kunskap och normer liksom gemensamma arbetssätt utvecklas, för att aktivt skapa ett samhälle för alla. Ett samhälle där alla får vara med i laget, där just olika barn leka bäst. Resan kommer inte vara enkel, men jag lovar, högst intressant, rolig och givande.

 

Per Dahlbeck, lärarutbildare.
Jag åker till Kanada med en dröm om att arbeta på en högskola dit studenter, lärare, forskare och människor från ”tredje” part går med lätta steg. En högskola som förmår vara i ständig rörelse och förändring så att den blir en nödvändig plats för nödvändiga möten och nödvändigt lärande. En sorts oemotståndlig magnet helt enkelt. Utopi?
Jag tänker att det är en stor utmaning att skapa den högskolan. Jag tänker också att den högskolan per definition inte skapas en gång för alla, utan att det snarare handlar om en ständigt pågående process, eller processer. Då är det ganska givet att vi alla behövs för att medverka till, och upprätthålla dessa processer. Så att som lärare bjuda in studenter till detta gemensamma och spännande kunskapsbygge där tänkande, forskande och lärande hela tiden pågår, inte som en möjlighet utan som en nödvändighet.
Kommer resan, samtalen, bråken, skratten, gruppens slutsatser och förslag till konkreta händelser och beslut att medverka till att skapa dessa nödvändiga processer? Processer som alltså kräver allas medverkan för att lyckas? Det återstår att se, men just nu känns det faktiskt så.

Pär Widén, lärare och forskare
Under fyra intensiva dagar samlas vi, studenter, lärare och forskare från hela världen för att begripa och utforska temat; ”Students as Partners”. Lärande i detta sammanhang är något som förenar lärare och studenter och andra aktörer i ett ömsesidigt och gemensamt projekt, snarare än ett projekt som separerar lärare och studenter efter fixerade mönster och strukturer. En struktur som bygger på logiken att det är läraren som vet allt, som sitter på de rätta svaren och kan förmedla dem så att studenterna lär sig.

Jag drivs av en längtan efter att undersöka och få syn på vad det är för typ av lärande som sker i våra lärarutbildningar. Hur lärandet hänger ihop med hur vi examinerar studenters kunskaper. Under konferensen enas vi om att syftet med lärarutbildningen (eller vilken annan professionsutbildning som helst) är att forma framtidens goda lärare, eller sjuksköterskor, ingenjörer osv. Men vi kommer fram till att det inte ger oss några enkla svar på hur en sådan utbildning ska utformas. Ska vi utbilda morgondagens lärare enligt en logik som bygger på att någon, lärarutbildare, vet exakt vad en god lärare är? Eller tänker vi att det inte finns givna eller slutgiltiga svar på vad som utgör en gott lärarskap? Vi har arbetat med liknelsen att utbilda bra kockar, där det nödvändiga lärandet reduceras till en förmåga att göra en jordnötssmörgås på ett korrekt sätt, alternativt ses som person som kan använda kända recept och kunskaper på ett nytt sätt för att skapa nya rätter. Att skapa en egen meny, helt enkelt. Det förra låter sig enkelt mätas och examineras, det senare kräver både andra arbetssätt och examinationer. För att hitta och möjliggöra dessa arbetssätt och examinationer är det rimligt att tänk att vi alla behövs; studenter, forskare, lärare såväl som personer från tredje part.

Katarina Elmberg Jonsson, lärarstudent

Students as partners visar på ett för mig nytt sätt att se på utbildning, speciellt utifrån mitt perspektiv som student. Innan jag kommer med i detta projekt känner jag ofta en frustration. Jag känner att utbildningen fortskrider men att något saknas, en djupare mening och en starkare röd tråd kopplad till mig som människa, som student och som blivande lärare. Jag upplever att utbildningen ser mig som en mottagare av kunskap istället för en medskapare av kunskap. Detta ser jag som en orsak till en kultur av omotivation som växer fram bland oss studenter. En bristande motivation som uttrycks som “det räcker med ett G”. I en kurs möter jag helt plötsligt ett annat sätt att kunskapa. Jag känner att jag har hittat det jag saknat. Här vill jag vara, här vill jag få VG om man kan se betyget som en indikator på lust och motivation till lärande och undersökande. När kursen är över återgår utbildningen till traditionell undervisning med ett tydligt utlärande och mottagande. Min lust liksom dör. Jag är tillbaka i “bara klara ett G”. Min frustration ökar och ett tvivel på hela utbildningen växer fram. Jag vill tillbaka till kursen där jag får växa och undersöka, där jag hittar lusten. Jag väljer att kräva detta av kommande kurser och jag lyckas. Med min röst och med mina kollegors stöttning så lyckas vi få till ännu en kurs där det krävs ett partnerskap och deltagande från oss studenter på en helt annan nivå. Mitt agerande och min önskan att ta ansvar för kurser leder till att jag blir deltagare i denna resa till Kanada.

Nu är vi här i Kanada, studenter och lärare med ett gemensamt mål att undersöka, förändra, lära oss och vi ger oss ut på en upptäcktsresa på individnivå, gruppnivå och organisationsnivå. Allas expertis, kunskaper och erfarenheter används i vårt arbete. Det innebär att det blir synligt att allas medverkan i processen behövs. Vi bygger ett vi, ett partnerskap med respekt för våra olikheter och likheter, vi lär tillsammans. Plötsligt får jag syn på hur det skulle vara möjligt att kunna utbilda förändringsagenter på Malmö högskola!

Resan har öppnat en dörr för mig både som student, men även som människa, en dörr ut mot samhället, en dörr som inte går att stänga. Vi måste medverka till att alla studenter kan öppna dessa dörrar och öka lusten och medvetenheten om att vilja veta mer. Tillsammans.

Rickard Stjernqvist, lärarstudent

Vi har tillsammans under fyra dagar bråkat med utmaningen att skapa och möjliggöra en lärandemiljö där viljan att lära är minst lika viktig som att klara tentor. “Students as Partners” ändrar och utökar studentens roll, från konsument till medskapare av kunskap. Synsättet innebär dessutom att relationerna mellan studenter och lärare ändras. Att se studenter som partners innebär en lika stor förändring för lärare och föreläsare som för studenter.

Min roll i processen här i Kanada har bland annat varit att ge ett studentperspektiv på hur vi kan skapa förändringar i rådande strukturer och försöka konkretisera ideér samt arbeta med dokumentationsarbetet.

Från konferensen tar jag med mig en ökad förståelse av lärande och lärandemiljöer, men också konkreta ideér som är realiserbara i praktiken. Mellan sessionerna har vi knutit kontakter och initierat samarbeten med många andra internationella institutioner. Roligast av dessa är nog det med University of Southampton. De tänker sig ett koncept där de samlar studenter, lärare och intressenter från tredje part, tar med sig ett samhällsproblem och reser med en båt till universitet i andra länder. Isolerade till havs arbetar de intensivt med det identifierade problemet, eller utmaningen, och när de nått fram till destinationen fortsätter de arbetet med fler deltagare från den gästande hamnen. Som första samarbetspartner vill de arbeta med Malmö Högskola. Vår förhoppning är att de ankrar bredvid Orkanen tidigt 2018.

Student Peer Assessment

Lars Bendix på pedagogiskt lunchseminarium
Lars Bendix på pedagogiskt lunchseminarium

Under ett pedagogiskt lunchseminarium, anordnat av Annabella Loconsole, på datavetenskapliga institutionen kom Lars Bendix för att tala om sina erfarenheter av Student Peer Assessment (SPA). Under sin tid på Aalborg universitet kom han i kontakt med SPA och har fortsatt arbeta med metoden, numera på tekniska högskolan i Lund.

SPA innebär att studenter granskar och utvärderar varandras arbete vilket har ett antal fördelar. Lars lyfte fram ett antal argument för metoden från både student- och lärarperspektiv. Ett positivt resultat med metoden är att studenterna får mer återkoppling i sin lärandeprocess. Lärarens begränsningar i att tillmötesgå studentens behov av återkoppling var en av anledningarna till att Lars började experimentera med SPA. En annan anledning till att överväga metoden är, enligt Lars, att den följer och stödjer Kolbs teori om erfarenhetsbaserat lärande. Studenterna går genom en cykel där de själva experimenterar, observerar, reflekterar och abstraherar. För lärandeprocessen kan det vara viktigare än återkoppling, eller som en av studenterna uttryckte det “Forget about the feedback – I learned much more from assessing another person’s work than from the feedback”.

Whiteboard vid pedagogiskt Lunchseminarium på DV
Whiteboard vid pedagogiskt Lunchseminarium på DV

Effekten av SPA är enligt Lars erfarenhet att studenternas resultat förbättras avsevärt. Nyckelfaktorer för att lyckas med metoden är att välja rätt uppgifter där den används och att sätta begränsningar för återkopplingens omfattning tids-, text- och ämnesmässigt. Den generella typen av uppgift för vilken metoden lämpar sig är en öppen uppgift där det inte finns ett korrekt svar. Så som metoden används i Lars kurser ombeds studenterna spendera 30-40 minuter på aktiviteten vilket förväntas resultera i ungefär 5-6 rader textuell återkoppling. Mängden är hanterbar för lärare och studenter samtidigt som det innebär att studenterna får utrymme att reflektera över andra studenters svar.

För att läsa mer om Lars arbete med SPA finns hans publikationer tillgängliga online. För att använda sig av metoden kan verktyg som peergrade.io underlätta vid ex. beskrivning, kommunikation, fördelning och insamling av uppgift.

Utvalda publikationer från Lars

Lars Bendix, Reflections on the use of Student Peer Assessment, Lärande i LTH, april 2015, tillgänglig online: https://www.lth.se/fileadmin/lth/genombrottet/Laerande_i_LTH/Laerande_i_LTH_blad_29.pdf

Lars Bendix, Extreme Use of Student Peer Assessment, LTHs 8:e Pedagogiska Inspirationskonferens, 17 december 2014, tillgänglig online: http://www.lth.se/fileadmin/lth/genombrottet/konferens2014/54_Bendix.pdf

Ett rum med amerikansk utsikt

FullSizeRenderFullSizeRender[1]

”Om ni bara ska förändra något, så fokusera på skrivytorna. Att studenterna har tillgång till skrivtavlor vid sina bord – det förändrar undervisningen”.Vid flera tillfällen hördes liknande uttalanden från lärare som arbetade i så kallade Active learning classrooms (ALC). Först skrivytor, sedan möbler med hjul som bidrar till ett rum som bjuder in till interaktion. Det är några av grundförutsättningarna för en mer flexibel lärandemiljö.

Under ett par dagar i augusti deltog Michael Svedemar och jag vid National Forum on Active Learning Classrooms, University of Minnesota i Minneapolis. De inledande två dagarna hade det svenska nätverket ”Rum för aktivt lärande” ett program där vi mötte lärare, samtalade om och deltog i workshops.

IMG_4873IMG_0143IMG_4986

I Bruininks Hall har University of Minnesota satsat på rum för mellan 27 och 126 studenter som är designade med fokus på aktivitet och samarbete. En sal som benämns ALC kan se lite olika ut, men gemensamt är runda bord för nio personer, stolar på hjul, lärarens pulpet/bord i mitten av rummet, skrivytor och skärmar runt alla bord.

IMG_0398

FullSizeRenderDet finns mikrofoner och möjlighet att ansluta datorer vid borden och läraren kan i sin tur moderera tekniken i salen från sin centrala plats.

Det är en imponerande byggnad som bländar med all teknik och sin tillgänglighet för studenterna. Det finns också ett tilltalande anslag i tanken om salarna som en gemensam yta att ta ansvar för.

IMG_4889

National Forum on Active Learning Classrooms samlade lärare, forskare, arkitekter, pedagogiska utvecklare och lokalansvariga från en rad amerikanska universitet.

Många av de lärare som presenterade forskning och utvecklingsarbeten har helt slutat föreläsa. De skapar korta introduktioner och när studenterna kommer till salen fokuserar man på kollaborativa lärprocesser.

Standardlösningen, som vi tog del av vid flera tillfällen, bestod av introduktion, någon form av problemformulering, diskussion tre och tre – borden i ALC består av tre tårtbitar som tillsammans ger plats för nio deltagare – och sedan gemensam diskussion vid hela bordet. Därefter sammanfattning på skrivtavlan. Rotation i salen, gruppen går vidare till nästa tavla och ger respons på kamraternas förslag, går tillbaka till sin egen tavla och diskuterar den respons man fått och sammanfattar eller utvecklar på tavlan. Momentet avslutas med att läraren fångar upp vad grupperna tar med sig inför nästa steg. Och så vidare.

FullSizeRender

Naturligtvis kan de här pedagogiska idéerna användas i ett traditionellt klassrum. Men salens design underlättar. Det spelar roll för interaktionen att läraren befinner sig i mitten, att vi som deltagare vända mot våra gruppdeltagare.

Framförallt uppstår en spännande rörelse mellan tal, skrift, sittande, stående och så vidare. På ett enkelt sätt har vi talat med alla i gruppen, skrivit gemensamt, fått och gett respons. I de tekniktäta ALC-rummen (kaka på kaka, jag vet!) kan läraren dessutom välja att projicera samma bild på salens samtliga skärmar, studenterna vid borden kan styra den skärm de sitter vid.

Alla förväntas även tala i mikrofoner när det är dags för samtal i den stora gruppen. Vid de aktiviteter vi prövade blev det full fart. Det innebär även att ljudnivån blev hög. Ett problem som diskuterades flitigt. I en stor sal var det svårt att höra vad de övriga åtta sa vid det egna bordet. I början upplevde jag även det som störande med samma bild projicerad på samtliga skärmar i salen. Framför mig, bakom, till vänster, till höger.IMG_4977Det betydde ju att jag kunde ha kolleger som tittade på olika håll, och när läraren vandrade runt blev det mycket att hålla reda på. De vana lärarna talade tydligt om var de skulle befinna sig i rummet och varför. Och efter ett tag kunde jag vila i känslan att inte behöva titta på läraren som talade utan koncentrera mig på den närmsta skärmen.

Vår värd David Langley, vid Center for Educational Innovation, höll ett intressant seminarium och poängterade att det i första hand handlar om pedagogisk förändring: ”ALCs can be catalysts for instructional reform but culture can eat instructional reform for lunch” och han talade även om att lärarens möjlighet att röra sig runt i rummet, särskilt i de salar som rymmer stora grupper, gör undervisningen mer personlig ”proximity personalizes learning” – som han valde att uttrycka det.

FullSizeRender[3]

Vid University of Minnesota ser ALC likadant ut i alla rum. Men det finns andra universitet som provar olika varianter, till exempel kanadensiska McGill. Adam Finkelstein från McGill höll flera intressanta presentationer. FullSizeRender[2]Bland annat presenterade han en modell för hur de arbetar med pedagogiskt stöd och support för de lärare som vill arbeta i deras ALC. Den modellen kommer vi att diskutera vidare i medieverkstaden. McGill har tillsammans med Educause även utarbetat ett ”Learning space rate system” som kan vara intressant att använda för analys av våra befintliga salar.

FullSizeRender[2]Konferensens avslutande keynote hölls av arkitekten Thomas Fisher vid University of Minnesota som frågade ”What is a classroom Anyway”. Han talade om hur han låtit sina studenter välja lärandemiljöer: not once did they pick a classroom; instead, they selected places that had comfortable seating, plenty of daylight, and an informal, flexible arrangement of furniture—or sometimes no furniture at all. They chose to learn in lounges and lobbies, cafes and coffee shops, and even in a light-rail train. I would call all of these “active-learning classrooms,” and would also argue that the future of higher education demands reimagining the places and ways in which students learn.

Så vad tar vi med oss hem till Malmö Högskola? En rad nya kontakter med spännande kolleger i USA och i det svenska nätverket som har en inspirerande tvärdisciplinär sammansättning.

Vi tar med oss idéer om att skapa ALC-varianter i våra olika hus, låt oss kalla det flexibla salar, där vi provar den pedagogiska formen. Vad händer om vi utgår från det vi har, tänker om, sitter vid runda bord, har hjul på stolarna, får tillgång till skrivytor och läraren utgår från centrum av rummet? Den amerikanska varianten av ALC kan vara dyrbar och tekniktät, men vi tog också del av varianter som fokuserad på enkla lösningar utifrån befintliga salar. Återigen – om vi ska göra något så handlar det om skrivytor, riktningar och möbler.

Vi tar också med oss energi till att skapa en högskoleövergripande grupp som arbetar vidare och utforskar de här frågorna gemensamt. Lärandemiljöer är ett område som behöver prioriteras. Och eftersom National Forum i Minnesota nästa gång (2017) blir International – siktar vi på att då presentera lärandemiljöer ur ett malmöperspektiv.

En pecha kucha om Kollaborativt lärande goes stumfilm

Skärmavbild 2014-10-13 kl. 10.12.21Under konferensen NU2014 gjorde jag en pecha kucha om kollaborativt lärande. I planen för upplägget tänkte jag mig en lekfullhet, att koppla digitala medier till en grafisk form av stumfilm: mötet mellan det nya och det gamla. När jag kom till konferensen märkte jag att snabbpresentationen skulle äga rum samtidigt som en annan presentation, på en scen, i samma rum som alla postervisningar. I den presentation som var före mig insåg jag att jag inte skulle kunna höras. Därför ville jag pröva stumfilmen på riktigt: att bara visa presentationen och visa med kroppen vad jag menade.

Min presentation hittar du här.

Stumfilmsimprovisationen blev väl snarare en performance, ett experiment i vilka medierade och omedierade former som fungerar i olika kontexter. Det var också ett inspel till digitala mediers möjligheter, och vikten av samspel mellan hybrider, såväl gammalt-nytt som digitala medier i relation till kroppers och rösters agerande i ett gemensamt rum.

Reaktionerna på mitt framträdande har varit många. Allt ifrån hyllningar till starkt ifrågasättande av seriositeten av det och vilket lärande det möjliggjorde. Jag är lika glad för båda inspelen. Kommentera även här med frågor, synpunkter mm.

(resurser för denna insats kommer från min kompetensutveckling i min halvtidstjänst, motsvarande samma som övrig kompetensutvecklingstid på MAH).

E-portföljer och pedagogisk meritering

2014-09-29 08.09.44

I min halvtidstjänst som pedagogisk utvecklare har jag använt en del av kompetensutvecklings-tiden att utforska e-portföljer i relation till pedagogisk meritering.

I takt med att pedagogisk meritering växer inom högskolevärlden har olika utvecklingsprojekt gjorts. Ett är det som finns i rapporten ”Att belägga, bedöma och belöna pedagogisk skicklighet”. Målet är att visa på vilka insatser och kunskaper som finns kring ”pedagogiska portföljer, bedömningskriterier och belöningssystem för pedagogisk skicklighet”.

De flesta lärosäten har olika typer av meritportföljer som ska guida både möjliga nya medarbetare för anställning som redan anställda medarbetares kompetensutveckling.

Portfölj-tanken finns på olika sätt vid olika verksamheter som sysslar med pedagogisk utveckling vid högskolor. Vid Umeå Universitet har man utvecklat en meriteringsmodell.

Det konkreta arbetet med portföljer, portfolios, e-portföljer ligger på en mer individuell nivå. På NU2014 deltog jag i workshopen ”E-portfölj för dokumentation av pedagogiska meriter?” ledd av Per Andersson och Annika Käck.

E-portföljen har sina fördelar av att lättare kunna samla, anpassa och dela material, se t ex Lorenzo, An overview of e-portfolios. Det handlar om en insats för högskolelärare att skapa en digitaliserad samling, att använda ett administrativt verktyg för att samla och lagra, men också kanske jobba tillsammans med kollegor i kompetensutveckling och ge feedback.

Det viktigaste är syftet med portföljen, det finns många och olika portföljer för olika syften. Det handlar om att visa vad man kan och ens utveckling. E-portföljen har också möjlighet till flera olika medieformer, inte bara text och bild, utan även rörlig bild samt närvaron av ljud.

Det gör att en satsning på e-portföljer kan vara kopplat till en specifik pedagogisk meriteringsmodell, men inte nödvändigtvis behöver vara det.

Det finns många olika möjliga plattformar för e-portföljer. Se t ex Google sites, innebär en väldigt låg tröskel. Se även Mahara, som har ett bra portföljsystem (som kan bäddas in i Moodle, http://moodle.org/). Du kan även använda WordPress, eller Jomla eller Its Learnings portfölj-del. Alla har sina för- och nackdelar, och särskilda gränssnitt som en del gillar och andra ogillar.

Det finns absolut en koppling mellan pedagogisk meritering och e-portföljer, där indelningarna och teman från pedagogisk meritering kan vara en bra uppdelning för både att samla och dela, t ex:

  • Pedagogisk grundsyn
  • Tillämpningen av pedagogisk grundsyn
  • Pedagogisk utveckling

Det handlar om att portföljen blir beroende på vad som efterfrågas. Det är den dynamiska portföljen, där vi bör sträva efter att det ska vara lätt att skapa och lätt att anpassa.

Retorik – no quick fix

lecture

Foto: flickr, Sean MacEntee

Retorik är något som finns runt om oss och i oss. Vi är kanske till och med impregnerade av retorik. Nja, det kanske var att ta i! Men i vilket fall som helst så är vi alla omgivna av kommunikativa retoriska situationer och som högskolelärare förväntas jag stötta studenterna att delta i dessa oavsett hur de är utformade. Samtidigt förväntas jag stötta studenterna i dennes möjligheter att växa som språkbrukare. Jag använder retoriken som analysredskap för att förstå kommunikation och kunna sätta ord på det jag förstår, hör och ser. Retoriken är alltså en väl beprövad vetenskap jag lutar mig mot. Jag startade bloggen Retorik – no quick fix som en möjlighet att presentera och reflektera över retorik som tankeverktyg när det handlar om muntlig och skriftlig framställning. Jag har alltså i huvudsak ett retoriskt perspektiv in i mitt intresse för kommunikation. Bloggen har ett fokus på den praktiska retoriken där det handlar om att använda sitt språk, sin kropp och sina tankar och handlingar unikt i varje situation. I bloggen befinner jag mig i en mängd olika retoriska situationer som jag reflekterar över.

Min blogg hittar ni här: http://ceciliaolssonjers.se/

Some notes from and on conferences as a community of Scholarship of Teaching and Learning

Scholarship of Teaching and Learning is a research field interested in teaching and learning within higher education. Whatever we feel about teaching, our job as a teacher involve many important things (I love teaching and have from time to time have felt quite lonely in this work). This blog post is some notes on the value of a community to sense, belong to and participate in. It is also published while attending the international conference 2013 for Scholarship of Teaching and Learning, on Critical Transitions in Teaching and Learning, in Raleigh.

When I was a child I always said I wanted to be something involving television when I grew up. After becoming a TV researcher, finishing a dissertation on the shift from analogue to digital public service-television, I came to an insight. What I actually meant was to be involved in media development focusing on things like participation and responsibility and its connections with democracy. I realised that my scattered participation in different academic groups (TV studies, media production, Public Service Broadcasting, policy studies, political communication) reflected that there was no community for me, only different groupings.

This was the background for me to attend a conference on the Place of Public Service Broadcasting in York, July 4th 2013, where I was part on a specialist panel on PSB in the online sphere, with a paper involving what participatory culture, network media and the meaning of fan culture mean for PSB? This is also a background to why I really believe that we need to create a community on scholarship of teaching and learning, connecting both the global as well as the local at Malmö University.

These are not unique suggestions, where the most current and well articulated effort can be found in the conference I am attending at the moment, Critical Transitions in Teaching and Learning, devoted to create, support and develop academic efforts for higher education. We are several pedagogic developers from Malmö University taking part in the conference.

What I am trying to do in this blog post is not the unique selling point, instead it is a contribution based in the unique perspective point.

During the conference in York I noticed that public service broadcasting (PSB) and the online sphere becomes a notion of literacy, educating the audience and being a role model. That made me think of how a lot of digital technology and the issues have to do with how digital technology configures media and media usage. A lot of studies and available information is extremely empirical, describing what is going on by describing policies, and actions from organisations – usually with arguments based in comments in media.

At the conference, Natali brought forward the Cookie incident, showing a risk for personalised media, and a suggestion that PSB can coach us into digital media content. What is the price of access to the media, as when is the price to high – like cookies, double payment, tracking of consumption? Natali proposes two shifts: from public mass media to personal public media, from content to educating users. In Sam’s presentation at the conference, was his work on EPG:s as defining role for using digital TV and the experience of it. EPG sets which channels, access to and systematises and integrates the multichannel market. An EPG hierarchise and encodes brands and content. Technology has a discursive impact. How is It’s learning and other learning management systems infrastructure learning?

What I actually mean with these short sketchy notes on experience from an academic conference, is to point to that all academic work means being involved in learning, and that for teaching and learning in higher education means participation and responsibility and is connected with building a democratic society.

I sincerely believe that a scholarship of teaching and learning is needed, and that a community more than scattered groups can create this. Issues make people come together. You are not alone as a teacher. You know stuff. Share it! Be part of a community that truly is multi- and cross disciplinary. Be a fan of a democratic society with research as a base: why not start by participating in conferences?

Locally: you can do it at Malmö University and why not on this blog! Just contact me, pernilla.severson@mah.se or mikael.bjork@mah.se.

Nationally in Sweden, with an international scene, in Falun,

Internationally: why not plan to be part of the next ISSOTL conference, in Quebec, October 22, 2014 – October 26, 2014.

Skärmavbild 2013 10 02 kl. 9.49.08 AM